Lilja Hazard

Vaknade en timme för sent imorse. Blev apstressad och klädde på mig och sprang iväg. Eller egentligen gick jag fort och sprang sista biten när jag såg bussen. Hann precis med. Sen kom yrseln.

Jag kände igen det och visste att man ska försöka ligga ner. Jag satte ena benet mot en stolpe så jag inte skulle kasa av och försökte hålla fast mig i en annan stolpe bakom mig. Tänkte att det kan ju gå över. Hoppas hoppas. Sen fanns det ju inte så mkt annat att göra. jag kan ju inte säga till busschauffören för hon kör ju. När vi kom fram till stationen så märkte hon att jag satt kvar och frågade hur det var med mig. Jag såg nog rätt konstig ut som halvlåg på sätet. Jag hann säga "jag håller på att svimma" sen blev det en självuppfyllande profetia.

Vaknade av att jag frös i min säng, fast jag hade jackan på mig? Jag måste ligga på kanten av sängen för benen gick neråt. Och så var det två människor som stirrade på mig. Helt plötsligt fullt med människor som gick på och av. Kan dem inte bestämma sig? Sen slocknade jag lite igen och allt lät som igenom en dörr. Chauffören hällde vatten på mig och nån känner på mig vrist.
"Hon har hög puls" hörde jag långt borta.
"Har du epilepsi?" frågade någon svagt.
Vilken konstig fråga tänkte jag, jag bara frös ju lite. Men jag skakar bara lite på huvudet.
"Har du diabetes?" är nästa fråga
"Inte vad jag vet" svarade jag.

Jag kände igen bussen och började förstå. Nån undrade om jag kunde lyfta armarna, så jag lyfte dem för att visa. Sen skulle jag röra benen men en hade jag ju kilat fast mot stolpen så jag lyfte på det andra benet lite som demonstration. Långsamt började dörren i öronen öppnas och jag hörde vad de sa på riktig..
Jag fick en clementin för att höja blodsockret och såg efter tåget jag skulle med. Det kan man ju glömma nu. Det pratades om ambulans och jag undrade tyst om sånt gick på en försäkring eller så. Men sen blev jag kvar på bussen och hon som gett mig clementinen följde med till lasarettet i Landskrona. Tur för mig att just min buss som jag nu satt på gick förbi just lasarettet.

Vi gick av och jag fick veta att hon var sjuksköterska. Ännu mer tur. Det förklarar varför hon verkade ha sån koll. Hon förklarade vad som hänt för receptionisten och sen var hon tvungen att gå till jobbet.
Sen väntade jag och väntade. Christian kom när jag talade om vad som hänt.
Blev kallad in till en sköterska som tog ett blodsockerprov och sa att allt såg normalt ut, men att jag nog borde boka tid hos min ordinarie läkare för att göra långtidstester. Jag kanske har diabetes, men troligen inte.

Så nu sitter jag hemma igen. Har ätit frukost och ska väl ge mig iväg (i lugnare takt) om några timmar till eftermiddagens lektioner. Är fortfarande lite groggy trots att det är över en timme sen allt hände. Hade jag bara tagit lite juice eller en frukt innan jag stack hade nog allt varit ok. Jag hatar att svimma.