September 18 - Duvorna i parken och colan i backen.
Uptown i den underbara soliga hösten! (jag vet, jag är lite tjatig)
Vi gick för att se vad som fanns ovanför oss på manhattan, eftersom vi bara varit neråt hela tiden, och fann att det inte fanns något där. Eller någon. Eller jo det är klart det fanns något. Men inget direkt att beskriva. Bara massor med väggar och skyltar som inte sa en något alls. Det enda som var något var det enorma Columbia University som låg där. Det fanns:) och så fanns det ett litet kafe som hette "MAX" som jag ritade av och som i drack vars en cola på och njöt av att känna oss som studenter (alla runt om var det, med högar av böcker uppsmällda över borden). Eller iaf New Yorkare för vi hade ju inga böcker att smälla med...
Catrin smsade någon om vad jag trodde var sina stövlar ("hur stavar man till mocha"?) men det visade röra sig den matchande scarfsen. Jag satt där och tänkte på att alla höstkläder jag nånsin ägt (och aldrig kunnat ha på grund av skithösten i Sverige) hade varit i sitt esse här. Verkligen synd att de var hemma...
Jag började få lite hemlängtan den dagen, mest för att få koppla av. Även om vi tog det lugnt och gjorde vad som föll oss in så finns det ingen sorts avkoppling som väger upp mot att dega i soffan.
Vi gick till parken därefter och jag lyssnade på Anna Gavaldas (min husgud) "Tillsammans är man mindre ensam" (premiär på bio fredag den 28/9!) och försökte rita av duvorna som gick rint vår bänk. De blev mest ankor, men jag var nöjd med mitt försök!
Till sist gick vi till Barnes and Noble (vi gillade deras Starbucks bäst. Lugnast och många skallertidningar till Catrin att läsa) och där köpte jag min läderbok med speciel patina på sidokanten. Jag föll för den innan jag ens förstått vad som hänt. Det fanns bara Den och Jag helt plötsligt...
Vi gick för att se vad som fanns ovanför oss på manhattan, eftersom vi bara varit neråt hela tiden, och fann att det inte fanns något där. Eller någon. Eller jo det är klart det fanns något. Men inget direkt att beskriva. Bara massor med väggar och skyltar som inte sa en något alls. Det enda som var något var det enorma Columbia University som låg där. Det fanns:) och så fanns det ett litet kafe som hette "MAX" som jag ritade av och som i drack vars en cola på och njöt av att känna oss som studenter (alla runt om var det, med högar av böcker uppsmällda över borden). Eller iaf New Yorkare för vi hade ju inga böcker att smälla med...
Catrin smsade någon om vad jag trodde var sina stövlar ("hur stavar man till mocha"?) men det visade röra sig den matchande scarfsen. Jag satt där och tänkte på att alla höstkläder jag nånsin ägt (och aldrig kunnat ha på grund av skithösten i Sverige) hade varit i sitt esse här. Verkligen synd att de var hemma...
Jag började få lite hemlängtan den dagen, mest för att få koppla av. Även om vi tog det lugnt och gjorde vad som föll oss in så finns det ingen sorts avkoppling som väger upp mot att dega i soffan.
Vi gick till parken därefter och jag lyssnade på Anna Gavaldas (min husgud) "Tillsammans är man mindre ensam" (premiär på bio fredag den 28/9!) och försökte rita av duvorna som gick rint vår bänk. De blev mest ankor, men jag var nöjd med mitt försök!
Till sist gick vi till Barnes and Noble (vi gillade deras Starbucks bäst. Lugnast och många skallertidningar till Catrin att läsa) och där köpte jag min läderbok med speciel patina på sidokanten. Jag föll för den innan jag ens förstått vad som hänt. Det fanns bara Den och Jag helt plötsligt...
Kommentarer
Trackback
