Lilja Hazard

Här kommer en novell jag skrivit för några dar sen till min skrivarkurs. Jag vet inte vad jag ska tycka om den än, men den kan ju få finnas här så Markus kan få läsa om grisen. Är den omtyckt kan det hända att den kommer tillbaka en annan gång, i en annan novell.

'En novell... Jaha?'

Människan som oftast fick kämpa sig till sömns varje natt för att sluta höra sina perfekta fraser och meningar satt nu helt tom i skallen. Eller nja nu var on väl lite väl självgod? Perfekta meningar? De var ju mest dravel... Men där i mellan sömn och vaka så lät de väldigt bra. Fast som en ständig påminnelse hade hon sen ett år tillbaka haft en lapp upptejpad på sin dörr. Det var en av hennes "perfekta ögonblick" som hon hade haft under en febernatt för några år sen. Hon hade snubblat över den igen när hon städade lite förra hösten och den löd såhär: "Han använde besticken som om de var fina ömtåliga verktyg, och maten det trasiga urverket. Bit för bit avlägsnade han fjädrar och kugghjul, tills tallriken var tom. Det var kalops med potatis."

Total gibberish. När hon skrev texten hade hon tyckt att den var så viktig att världen skulle må dåligt om den gick förlorad. Nu satt lappen där för att se till att världen verkligen gick miste om nästa underverk hon skulle komma på nerkrupen under duntäcket. Lappen satt så hon alltid kunde se den i månskenet från fönstret och alla block och pennor låg långt bort utom räckhåll. Under texten hade hon satt en bild på sig själv där hon för evigt satt och stolt flinade mot kameran.

Men nu satt hon här och skulle mot sin lapp skriva något bra... Något meningsfullt. Något som någon skulle förstå?

'Merde... vad har jag nu gett mig in på?'

'Det du velat hela tiden lilla vän' svarade en liten, och tunn röst.

'Vem var det?' sa hon och tittade sig omkring. Huset var tyst och folk låg sedan en stund och sussade sött i sina sängar. Det var bara hon och katten uppe nu.

'Jag' kom det från stolen mitt emot, men den var tom. Hon böjde sig fram över köksbordet ändå för att se efter. Hon gapade av förvåning när hon fick se en liten liten  gris, knappt 25 centimeter hög, iklädd en grön och rosa balettdräkt. Där satt den och slätade ut sin tyll med klövarna och såg försynt upp på henne.

'Jag sa det, och jag VET att du gör detta för att du vill.' sa den och blev genast lite röd i ansiktet.

'Hmm... Jaså? Har du varit här hela tiden?' frågade hon. Att fundera över utstyrseln eller varför hon helt plötsligt pratade med en gris var på något sätt lite för komplicerat att ens tänka så. Grisen ställde sig up på sina bakklövar för att nå upp till bordet med trynet och se henne i ögonen:

'Javisst!' svarade grisen, med ens mycket gladare 'Jag har sett på när du pratar med dig själv om dagarna och när du skriver dina små brev till vännerna och hoppas att de ska svara något fint tillbaka om det du skrivit. Jag har sett dig hela tiden må du tro!' och gav en liten blinkning på slutet som för att visa "tro inte att du har några hemligheter längre" och fortsatte 'Och jag vet att du vill skriva för du faktiskt inte vet något annat du skulle kunna göra utan att bli deprimerad.'

Grisen hade slagit huvudet på spiken. Det var det hon oroade sig mest över i hela sitt liv just nu. Vad skulle det bli av henne? Hon hade försökt jobba som kontorist men hade faktiskt fått sluta på grund av just depression. Hon hade inte stått ut med att jobba ett ställe där hon inte kunde vara sig själv och känna sig lycklig. Hon var hellre fattig då. Fast fattig skulle nog dröja ett tag innan det hade en verklig mening för än hade hon föräldrar som alltid hjälpte henne med allt. Nästan lite för mycket...

'Men jag kan ju inte skriva. Allt jag skriver är ju bara brev om min vardag till mina vänner. Det är ju inget intressant att läsa för någon annan.' suckade hon.

'Varför inte?' frågade Grisen och satte sig ner igen så man bara kunde skymta öronen då och då 'Om du berättar det som det verkligen är och hur din värld är idag så ser nog folk något i sig i din text med. Tror du inte?' svarade Grisen finurligt.

'Tror du? Jag tycker inte min värld är så spännande att den kan fylla mer än en blankettrad hos arbetsförmedlingen. Fast jag kanske kan skriva en saga för alla arbetslösa' skrattade hon halvhjärtat tillbaka.

'Varsågod. Du är redan klar.' viskade Grisen.

Hon såg på sin laptop och fann att hon redan hade en A4sida klar. Där fanns den. Hon gick in på Arkiv, Spara som, och stängde sen datorn. När hon reste sig för att gå upp och lägga sig såg hon mot stolen där Grisen hade suttit. Den var borta, men sitsen var fortfarande lite kupad som om en väldigt liten rumpa nyss hade suttit där.

'Tack' sa hon tyst för sig själv, och gick med lätta steg upp för trappan för att inte störa någon annan i huset.