Lilja Hazard

Jag svarade just på en fråga från en man som steg in i mitt liv för ca 6 minuter sedan. Jag blev ganska så stolt över mitt svar (jag är smartare än jag tror ibland) så jag tänker infoga det här:

mitt svar:
hmmm... jo. jag tror på en långvarig kärlek. eller rättare sagt: mina känslor tål inte att jag inte gör det. däremot tror jag att det krävs några kortvariga kärlekar för att hitta den långvariga, om man nu gör det. det är det inte alla som gör och vågar. alla människor har brister, och det finns inte någon som lever helt identiskt som en själv. de kortvariga blir just kortvariga förhållandena lär man sig med vilka människor man inte kan leva med. vilka brister man helt enkelt inte kan ignorera hos en människa. och genom dem tror jag man lär sig vilka brister man då kan stå ut med hos en partner. vilken av dem man älskat och kommer älska som gör ens kärlek minst hindrar att blomma så att säga. så ser jag på saken.



hans fråga:
Jag har funderat och funderat på det här med kärlek, vad är målet av det hela? Är inte det för att man ska kunna leva ihop med den man är kär i? Lyckligt och gott liv. Jag tycker att man ska se sig själv, för ställa sig själv med den man är kär i typ fem, tio, tjugo eller trettio år framåt och se passar man verkligen ihop? om inte då är det ingen lång varig kärlek.
För jag anser att den sanna och riktiga kärlek, den växer man inte sig ifrån. Vänner, familjen växer man ifrån, men inte sin kärlek, vad tycker du?



--------------------------------------------------------------------------------------------------


så här har ni henne: livsbejakaren Catha!



(btw så ser jag tydligen ut som Joakim, Catrins bror på denna bilden. Vad tycker ni?)