apati.
höstapatin tar äntligen överhand och med varje försök att göra, skriva, förstå, och ta kontakt med något lyser den klara stjärnan "varför det? ingenting är lönt att göra" över mig.
jag tar upp fönster, för att se på människan jag tänkte prata med, bara för att klicka ner den igen och inse att: nej, denna människan kommer inte ge mig något nytt intressant vetande så varför ska jag ödsla min energi och det lilla glada i mig som jag har kvar på den?
jag tar upp ett worddokument och tittar på det. sen tar jag bort det för att jag redan vet att nej, jag kommer inte skriva något ikväll. det enda jag kommer göra är att beklaga mig själv.
för det är det enda jag hör ikväll. en hög jävla klagosång som sjunger "du är såååååå ensaaaaaam! du är såååååå ensaaaaaam!" som en sorts requiem... blä.
men jag är ensam. jag har inte älskats av någon i det avseendet på två år. TVÅ ÅR! då tappar man stinget vissa kvällar och blir mest arg på dem som säger "ja, men det är ingen fara, det ordnar sig" eller "men vi älskar dig gumman!" för det har inte något med saken att göra. om ni inte är nere med mig när jag är nere så svara ni på frågor ni inte hört. så är det bara.
imorgon kommer jag troligen vakna nere, eller kanske vakna glad. men om solen skiner kommer jag nog bli gamla catha igen, som försöker glömma hur jävla ensam hon kan känna sig på mörka mulna måndagskvällar.
jag tar upp fönster, för att se på människan jag tänkte prata med, bara för att klicka ner den igen och inse att: nej, denna människan kommer inte ge mig något nytt intressant vetande så varför ska jag ödsla min energi och det lilla glada i mig som jag har kvar på den?
jag tar upp ett worddokument och tittar på det. sen tar jag bort det för att jag redan vet att nej, jag kommer inte skriva något ikväll. det enda jag kommer göra är att beklaga mig själv.
för det är det enda jag hör ikväll. en hög jävla klagosång som sjunger "du är såååååå ensaaaaaam! du är såååååå ensaaaaaam!" som en sorts requiem... blä.
men jag är ensam. jag har inte älskats av någon i det avseendet på två år. TVÅ ÅR! då tappar man stinget vissa kvällar och blir mest arg på dem som säger "ja, men det är ingen fara, det ordnar sig" eller "men vi älskar dig gumman!" för det har inte något med saken att göra. om ni inte är nere med mig när jag är nere så svara ni på frågor ni inte hört. så är det bara.
imorgon kommer jag troligen vakna nere, eller kanske vakna glad. men om solen skiner kommer jag nog bli gamla catha igen, som försöker glömma hur jävla ensam hon kan känna sig på mörka mulna måndagskvällar.
Kommentarer
Postat av: titti
har jag tre? :O jag skriver bara i en :S
Postat av: sabina
åh, vad jag förstår precis vad du menar!
det är ju inte så heller att man är otacksam när människor säger fina saker och det är klart man uppskattar omtanken djupt (förmodligen mer än vad man förmår att visa), men som du säger så är det ju inte det det hela handlar om. och det kanske bara är hela grejen att man kan behöva någon som är nere med en..?
ens positiva tänkande kommer ju tillbaka, dessa tankar är ju övergående (får man hoppas) så för stunden man kanske helt enkelt behöver vara nere en stund..? :)
Postat av: sabina
eller jag kanske var helt fel ute..? :P du fick min tolkning av vad du sa iallafall. ;D
Trackback
